Det gör mig väldigt ledsen att förstå att du måste må så dåligt själv att du har ett behov att svära och klanka ned på någon annan på en blogg. Det gör mig även ledsen att du mår dåligt när du ser mig. Jag är anonym på denna blogg ännu, det finns mellan 8-10 personer som vet att det är jag och vet vem jag är. Att du dessutom kan semig på stantalar ju för att du bor där jag bor och vet vem jag är. antingen är du en sk vän... eller så har någon läckt att det är jag.  Jag kommer fundera pådet endel.

Hur kan jag med att låta landstinget betala min op??+ ja du... hade jag haft råd hade jag betalt den själv. Samtidigt har vi i sverige rätt till vård när vi ärsjuka. Fetma är en sjukdom.  Med ditt resonemang borde de som föderbarn inte göra det på sjukhus heller, de har med satt sig i situationen, eller de som krockar borde inte få vård, de  valde själv att köra bilen. eller de som bröt benet på skidresan... de åkt ju skidor frivilligt.  det ärhelt patetiskt att tänka på det sätt du gör tycker jag.
Om du kom in på den avdelning jag jobbar kommer jag ge dig samma vård och omvårdnad som vem som helst, varesig du är där pga ngt du orsakat eller inte. Det enda jag ber dig om ärlite RESPEKT! tack. och stör du dig på min blogg, kan du faktiskt sluta läsa.

jag är inte stolt över mig själv, å kunde jag ändra allt skulle jag göra det., Men nu är det som det är

Uscha har ont i magen idag. Legat nedbäddad i sängen större delen av dagen, men har inte sovit utan faktiskt tentapluggat. Men det gått halvbra.
magen är inte glad, vill inte äta idag, tvingat i den lite fil, och skyr, och nu lite lasange, men lasangen tog tvärstopp efter 2 tuggor. 
Dumt äre, Hoppas bättre tills imorgon, såhär kan jag ju inte ha det.

åter till pluggandet....

Detta är för mig en rätt känslig fråga, det ligger mycket skam i det och jag hatar mig själv för jag tillät det bli såhär.
Jag tror att det finns en rad orsaker till detta, att det blev såhär.

Jag skriver i punktform tror jag, har så svårt att få ned det i flytande text... eller så blir det kanske blandat. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Men somjag tidigare har berättat så började min övervikt redan när jag var liten, där var dte inte jag som tillät mig att bli tjock utan mer världen runt mig. men såsmåningom gick det ju över till att vara mitt egna ansvar. Så hur kunde det bli såhär??

- Jag tröst  åt mycket, dagligen
- Jag motionerade för lite. I perioder fick jag för mig att göra ngt så då motionerade jag mer.men det sinade snart ut.
- Jag har saknat kroppsuppfattning. Jag vetat att jag är tjock, och jag ser ju vad vågen har visat på.Men jag ahr ändå  inte haft någon större uppfattning hur illa det är. Det är ofta jag och mamma ex gått på stan och jag sett ngn som är stor och jag fått fråga mamma om jag är som hon eller han. Svaret har varierat iblnad är jag större,ibland ärjag mindre och ibland lika. Jag har haft turen att jag är rätt lång, vilket gör att det blir inte lika mycket boll av mig som det kan bli annars närman är jätte rund.
Men iallfall, iochmed jag inte har ngn direkt kroppsuppfattning så märkte jag inte hur jag bara blev större. Jag skämdes förmig själv som det var.
Och egentligen brydde jag mig inte... för det var ändå kört.  Fast innuti brydde jag mig,  jag var ledsen över mig själv.

Jag tror faktiskt mycket handlar om att jag inte orkade brymig. det var som det var liksom. Ja för dte handlade ju inte om okunskap vad man bör äta och inte. Men jag tröst åt som sagt. Maten blevmitt skydd motvärlden, eller ja mest godiset och sötsakerna.

Sen har jag bantat många många gånger. Som mest gick ned 14 kg. Men sen gick jag ju upp de kilona jag tappat plus några till,  så var det varje gång. så det ökade sakta men säkert.

Jag vill inte  skylla på sjukdom och mediciner osv. För jag ahr ett eget ansvar. Men när jag blev sjukare... innan det upptäcktes så ökade jag massa i vikt. gickupp 20kg på mindre än ett år. Jag bara åt och åt,  för det var min lösning på allt.  sen kom det fram att jag var sjuk,och började medicinera... medicinerna sänkte min ämnesomsättning, jag åt lite bättre, men fortsatte öka i vikt.

Jag funderade ofta på operation, men sa aldrig det till någon.bestämde mig att jag mste vara viktstabil eller gå nedåt. under ett år innan jag fick söka. För jag tänkte klarar jag viktstabil,så kan ajg ändå äta på ett sätt som är ok ur viktsynpunkt.

jag skäms över hur jag kunde låta det bli såhär

Det har funnits många ursäkter till att jag får äta onyttigt och idéer kring det.  Här kommer ett axplock

- Om jag går till den affären som ligger längre bort kan jag få köpa ngt gott för då har jag ju faktiskt förbränt lite med.

-Jag ska börja banta på måndag

- Jag är värd det efter en sån tuff dag

- Bättre jag äter istället för att ta till alkohol

- Jag kommer ändå aldrig bli smal

- Bara en sista gång

- Jag suttit med en 5 timmars tenta jag är värd detta.
- jag börjar imorgon

- Bara en liten bit, det gör ingen skillnad

-kroppen kan bara suga åt sig en viss mängd kalorier om dan

-Jag är ju ledsen...ngt måste ajg ju få pigga upp mig med

och massa mer finns det.

Jag skyller inte på mina föräldrar för min  övervikt, även om det kasnke lät så i förra blogginlägget. Jag menar bara att de dem äter när man är liten äter man ju själv.  Och när man är liten tänker man inte på vadman äter, iallfall gjorde inte jag det.

De kilon jag gått upp när jag blev lite äldre är såkalrt mitt ansvar till 100% jag valde vad jag åt, även om det fanns orsaker

Ja... jag har varit överviktig till och från i stortsett hela mitt liv. Eller nja förretsen, tills jag var 5-6år var jag nog normalviktig, men sen ökade det. Mina föräldrar gick viktväktarna ett tag, då gick jag med ned i vikt. Tänk att det faktiskt styrs av vad föräldrarna äter. Alltså jag som barn åt ju samma liksom.

Jag precis som de flesta barn tyckte om godis och redan som liten tjuvåt jag godis ibland. Jag minns en ggn speciellt när jag klev upp på stolen hemma för att at pengar ur min röda plånbok som låg i skåpet och åkte sedan och köpte godis som jag gömde mig bakom ett hus och åt. Minns inte om min bästis var med eller om jag gjorde det ensam.

Jag minns inte vad vi åt när jag avr yngre, men jag ser ju på kort att jag är lite tjockare än de andra och det har sakta men sökert ökat

När jag sedan blev lite äldre(10-12 år) köpte jag godis, kakor och så som jag smög åt. Det var min trygghet och min tröst när allt stormade i mitt liv.
men det är barndomen vi pratar om nu,

Det var aldrig ngn som sa ngt om min vikt förrän jag komtill högstadiet, då påpekade min nya skolsköterska den,

Jag vägrade ofta vara med på gympan, mest för jag skämdes över mig själv.

Som vanligt på måndagar är det dags för vägning. Jag vissteinnan vartåt det skulle luta, har tjuvvägt under veckan, och fick en chock en dag när jag låg +1 kg. Nu vet ju alla att vikten pendlar lite från stund till stund för alla människor, men jag blev ändå ledsen såklart.
Men idag när jag vägde mig låg jag + 3 hekto, och det kan jag leva med,  förra veckan fick jag 2 olika svar när jag vägde mig, å jag valde det lägsta av dem (såklart) Men annars hade det vart +- 0 idag.

Idag börjar även mitt skärpa liv,  veckan som gått har jag varit för jäklig...  =(  men nu fram till Jul är det ordning och reda som gäller,  äta på bestämda tider (som det alltid ska vara) Äta rätt saker.
Inget mjuktbröd, lussekatt, skumtomte, eller annat godis. inga pepparkakor osv.
Finns massa annat gott man kan äta,  även om de kräver lite mer jobb.  Jag har inte råd att slösa den lilla plats jag har i magen på onyttigheter.
Finns 2 dagar undantagen kommer kunna ske,  det är på lucia och den ev. glöggkväll med tjejerna,  då kan jag tänka mig en pepparkaka eller två.

Nu måste jag återgå till mitt tenta plugg.

Detta är ju  en grymt stor fråga. Undrar om jag egentligen har något fullkomligt svar??

Jag är en 27 årig tjej, som  bor i en etta ihop med mina katter. Pluggar till sjuksköterska. Min familj borlångt här ifrån. Jag har inga riktiga syskon. Men min mammas sambo har 2 barn, var av den ena ser jag lite som min syster.

Men vem är jag??
- En människa vars humör pendlar väldigt. Från glad till ledsen till glad igen

- Impulsiv, jag gör mycket ogenomtänkta saker, men det förgyller ju bara tillvaron =)

- Gastric opererad

- Ser mig själv som ganska snäll.... fast jag kan vara en riktig ragata med när jag har en dålig dag

- Bryr mig om andra.

- Gillar att umgås med folk.... ibland tom lite översocial

- Lever mycket i mina fyrkanter.  Ibland går det jätte bra att rubba dem, ibalnd blir det en mindre katastrof om de rubbas.
- Snart färdig sjuksköterska

- Älskar djur

- Skulle vilja hjälpa alla i hela världen.... men ja vet det inte går

Om man istället ska se frågan ur ett viktperspektiv, som jag tror är tanken med den så
- Överviktig... Jag har fortfarande BMI fetma

- Jag skäms över min vikt och kropp och undviker att träffa massa folk jag inte känner

- Jag är klumpig

- Jag väger idag 30 kg mindre än när jag började min viktresa och 34 kg mindre än min maxvikt

- Min självkänsla är inte på topp, men har blivet bättre med kilona som rasar

- Det finns mycket jag skulle vilja göra, men min vikt hämmar mig,  både rent kroppsligt men även psykiskt

- Jag hatar att köpa kläder, för inget passar

- Jag jämför ofta mig själv med en elefant unge

Ja det finns nog mer att skriva,men just nu kommer jag inte på mer