Denna vecka har inte alls varit bra, och jag inser jag är tillbaka på ruta 1 på flera håll

Maten: Jag har ätit som förr, inte den mängden men innehållet har jag fallit tillbaka i gammalt beteende,  jag vet varför men det är ändå ett problem, dels vänjer sig kroppen vid allt socker, jag blir tröttare, ingen viktnedgång, får mer ont i magen. Mår helt helt enkelt sämre kroppsligt av att inte sköta maten. Funderar på om man kan köra en vecka typ soppor och liksom rensa ur och avvänja sig från allt onyttigt igen....

Livet och själen: Jag löser mina problem på mindre konstruktiva sätt, och mittmående går ut över andra, jag är mer irriterad och sånt. inget tålamod.

Motion: ja okej där är det ändå ganska ok, jag går till och från skolan, oftast. men jag ahr inte tagit någon mer extra promenad utöver det som jag borde.

mediciner: Jag har denna vecka ätit 3 kalktabletter och 1 antidepp sammanlagt.  det är riktigt dåligt av mig då jag borde ätit 14 kalk, 7 st b12, 7st vitmin, 7st antidepp  måste ske en stor förändring där. jag mår ju inte bättre av att slarva.

ja så ser det ut, Idag ska jag på bio med tjejerna, bestämmt mig att jag får äta popcorn. och sedan imorogn börjar det hårda livet med regelbunden mat, rätt mat osv. jag ahr ett ansvar för mitt liv och jag måste ta vara på detta.

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag  tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då  såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer  iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med  fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon  hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och  hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig  och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon  springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot  trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med  tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det  som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag  började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag  visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag  sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande  barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån  som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga  ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles  för sent

När vi pratar självkänsla antar jag vi menar min uppfattning om mig själv oche den jag är. Alltså inte det jag presterar.

Detta med självkänsla är klurigt, och för mig har det nog pendlat endel. Mest har jag haft en dålig självkänsla, men ibland kommer ljuspunkter då jag tycker att jag ändå är rätt okej.

Fast mesta dels har jag inte tyckt om mig själv. Jag har skämts mycket över den jag är. Sett mig själv som en sämre människa osv. Det gör jag fortfarande, men inte i samma utsträckning som för några år sedan.

Jag blandar lätt ihop självkänsla och självförtroende.

Min vikt har gjort att jag sett på mig själv som en sämre människa. Fast jag ser inte andra överviktiga som sämre människor.
Och lite andra grejer i livet som gjort mig till en människa med lite halvkass självkänsla,  som jag inte skriver på en blogg. Nog för att jag lämnar utmig själv här, men det finns vissa gränser.

Detta är för mig en rätt känslig fråga, det ligger mycket skam i det och jag hatar mig själv för jag tillät det bli såhär.
Jag tror att det finns en rad orsaker till detta, att det blev såhär.

Jag skriver i punktform tror jag, har så svårt att få ned det i flytande text... eller så blir det kanske blandat. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Men somjag tidigare har berättat så började min övervikt redan när jag var liten, där var dte inte jag som tillät mig att bli tjock utan mer världen runt mig. men såsmåningom gick det ju över till att vara mitt egna ansvar. Så hur kunde det bli såhär??

- Jag tröst  åt mycket, dagligen
- Jag motionerade för lite. I perioder fick jag för mig att göra ngt så då motionerade jag mer.men det sinade snart ut.
- Jag har saknat kroppsuppfattning. Jag vetat att jag är tjock, och jag ser ju vad vågen har visat på.Men jag ahr ändå  inte haft någon större uppfattning hur illa det är. Det är ofta jag och mamma ex gått på stan och jag sett ngn som är stor och jag fått fråga mamma om jag är som hon eller han. Svaret har varierat iblnad är jag större,ibland ärjag mindre och ibland lika. Jag har haft turen att jag är rätt lång, vilket gör att det blir inte lika mycket boll av mig som det kan bli annars närman är jätte rund.
Men iallfall, iochmed jag inte har ngn direkt kroppsuppfattning så märkte jag inte hur jag bara blev större. Jag skämdes förmig själv som det var.
Och egentligen brydde jag mig inte... för det var ändå kört.  Fast innuti brydde jag mig,  jag var ledsen över mig själv.

Jag tror faktiskt mycket handlar om att jag inte orkade brymig. det var som det var liksom. Ja för dte handlade ju inte om okunskap vad man bör äta och inte. Men jag tröst åt som sagt. Maten blevmitt skydd motvärlden, eller ja mest godiset och sötsakerna.

Sen har jag bantat många många gånger. Som mest gick ned 14 kg. Men sen gick jag ju upp de kilona jag tappat plus några till,  så var det varje gång. så det ökade sakta men säkert.

Jag vill inte  skylla på sjukdom och mediciner osv. För jag ahr ett eget ansvar. Men när jag blev sjukare... innan det upptäcktes så ökade jag massa i vikt. gickupp 20kg på mindre än ett år. Jag bara åt och åt,  för det var min lösning på allt.  sen kom det fram att jag var sjuk,och började medicinera... medicinerna sänkte min ämnesomsättning, jag åt lite bättre, men fortsatte öka i vikt.

Jag funderade ofta på operation, men sa aldrig det till någon.bestämde mig att jag mste vara viktstabil eller gå nedåt. under ett år innan jag fick söka. För jag tänkte klarar jag viktstabil,så kan ajg ändå äta på ett sätt som är ok ur viktsynpunkt.

jag skäms över hur jag kunde låta det bli såhär

Idag är en sån dag som det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Jag är hungrig konstant, både innan och efter jag ätit. Undrar varför det blir så.

Blir så ledsen på att vara hungrig.

Borde be alla om ursäkt att jag är en grinig människa, Jag försöker,men det är inte så lätt.

Men om någon som känner mig läser detta vill jag från djupet av mitt hjärta be om ursäkt att jag varit mer grinig och irriterad de senaste dagarna.  Förlåt att ni råkar ut för mig. Jag försöker skärpa mig. Men jag trillar dit hela tiden igen.

Jag lever i mina fyrkanter just nu, och såfort de rubbas lite kan jag inte hanteradet tydligen.  Men jag ska skärpamig, jag lovar!!! Från och med nu ska jag bli en bra människa igen.

Förlåt snälla ni!