Något knas är det. jag har senaste dagarna rört mig mer. inte ätit sötsaker alls utan bara som jag ska. ätit rätt måltider och rätt mängd. igår vägde jag mer än på några dar. tänkte det var engångs grej. men idag hade jag ökat 7 hg till. Just nu har jag tappat all lust och kämparglöd. för när jag kämpar så märks inget ändå. Jag blir så ledsen. känns som jag kommer va tjock för evigt.

Denna vecka har inte alls varit bra, och jag inser jag är tillbaka på ruta 1 på flera håll

Maten: Jag har ätit som förr, inte den mängden men innehållet har jag fallit tillbaka i gammalt beteende,  jag vet varför men det är ändå ett problem, dels vänjer sig kroppen vid allt socker, jag blir tröttare, ingen viktnedgång, får mer ont i magen. Mår helt helt enkelt sämre kroppsligt av att inte sköta maten. Funderar på om man kan köra en vecka typ soppor och liksom rensa ur och avvänja sig från allt onyttigt igen....

Livet och själen: Jag löser mina problem på mindre konstruktiva sätt, och mittmående går ut över andra, jag är mer irriterad och sånt. inget tålamod.

Motion: ja okej där är det ändå ganska ok, jag går till och från skolan, oftast. men jag ahr inte tagit någon mer extra promenad utöver det som jag borde.

mediciner: Jag har denna vecka ätit 3 kalktabletter och 1 antidepp sammanlagt.  det är riktigt dåligt av mig då jag borde ätit 14 kalk, 7 st b12, 7st vitmin, 7st antidepp  måste ske en stor förändring där. jag mår ju inte bättre av att slarva.

ja så ser det ut, Idag ska jag på bio med tjejerna, bestämmt mig att jag får äta popcorn. och sedan imorogn börjar det hårda livet med regelbunden mat, rätt mat osv. jag ahr ett ansvar för mitt liv och jag måste ta vara på detta.

Nej, jag har inga sjukdomar som är kopplat till min övervikt., inte mer än fetma då,... men jag menar förutom det. Jag har inga problem med blodtrycket, hjärtat funkar bra och ingen diabetes.
Fast jag vet ju inte hur det ser ut inuti med artersklerotiska plack och sånt.

Sen har jag haft problem med magen, men beror nog kanske mer på kost och oro än just vikten.

Dåligt självförtroende är ju ingen sjukdom, men det har jag haft, och har, och min vikt är delvis en orsak till det.

Jaha ni... då var det dag för dagens blogginlägg.

Undrar om de menar förhållandet till mat nu eller  förut. Kanske menar de både och...??

Jag har inte haft ett sunt förhållande till mat. Jag har missbrukat maten, inte bara använt den till att få min dagliga näring utan även som tröst, straff , ångesthantering, belöning  osv
Jag har pendlat mellan att äta massa och inte äta alls. Har periodvis använd maten som ett kontrollsätt. Men jag ahr så ofta tappat kontrollen med.

Som  jag skrivet innan har jag tröstätit mycketförut. Men har även använtmaten som straff. att gör jag inte visa saker får jag inte äta, Jag har hanterat min ångest genom att äta, men även ätit när jag vill belöna.
Nu menar jag bara mat, inte godis och så. (för dte kommer nog imorgon om jag minns rätt)

idagsläget har jag ett förbättrat förhållningssätt till mat,  men åker ibland in på de gamla banorna, men helt klart bättre,  väldigt mycket bättre,

fast jag ser maten som ett onödigt ont, man måste ju äta. Fast jag äter det jag behöver och lite till =)

ja jag vet inte vad mer jag ska säga.  Ni måste ju tycka att jag är helt knas av alla mina inlägg

När vi pratar självkänsla antar jag vi menar min uppfattning om mig själv oche den jag är. Alltså inte det jag presterar.

Detta med självkänsla är klurigt, och för mig har det nog pendlat endel. Mest har jag haft en dålig självkänsla, men ibland kommer ljuspunkter då jag tycker att jag ändå är rätt okej.

Fast mesta dels har jag inte tyckt om mig själv. Jag har skämts mycket över den jag är. Sett mig själv som en sämre människa osv. Det gör jag fortfarande, men inte i samma utsträckning som för några år sedan.

Jag blandar lätt ihop självkänsla och självförtroende.

Min vikt har gjort att jag sett på mig själv som en sämre människa. Fast jag ser inte andra överviktiga som sämre människor.
Och lite andra grejer i livet som gjort mig till en människa med lite halvkass självkänsla,  som jag inte skriver på en blogg. Nog för att jag lämnar utmig själv här, men det finns vissa gränser.

Detta är för mig en rätt känslig fråga, det ligger mycket skam i det och jag hatar mig själv för jag tillät det bli såhär.
Jag tror att det finns en rad orsaker till detta, att det blev såhär.

Jag skriver i punktform tror jag, har så svårt att få ned det i flytande text... eller så blir det kanske blandat. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Men somjag tidigare har berättat så började min övervikt redan när jag var liten, där var dte inte jag som tillät mig att bli tjock utan mer världen runt mig. men såsmåningom gick det ju över till att vara mitt egna ansvar. Så hur kunde det bli såhär??

- Jag tröst  åt mycket, dagligen
- Jag motionerade för lite. I perioder fick jag för mig att göra ngt så då motionerade jag mer.men det sinade snart ut.
- Jag har saknat kroppsuppfattning. Jag vetat att jag är tjock, och jag ser ju vad vågen har visat på.Men jag ahr ändå  inte haft någon större uppfattning hur illa det är. Det är ofta jag och mamma ex gått på stan och jag sett ngn som är stor och jag fått fråga mamma om jag är som hon eller han. Svaret har varierat iblnad är jag större,ibland ärjag mindre och ibland lika. Jag har haft turen att jag är rätt lång, vilket gör att det blir inte lika mycket boll av mig som det kan bli annars närman är jätte rund.
Men iallfall, iochmed jag inte har ngn direkt kroppsuppfattning så märkte jag inte hur jag bara blev större. Jag skämdes förmig själv som det var.
Och egentligen brydde jag mig inte... för det var ändå kört.  Fast innuti brydde jag mig,  jag var ledsen över mig själv.

Jag tror faktiskt mycket handlar om att jag inte orkade brymig. det var som det var liksom. Ja för dte handlade ju inte om okunskap vad man bör äta och inte. Men jag tröst åt som sagt. Maten blevmitt skydd motvärlden, eller ja mest godiset och sötsakerna.

Sen har jag bantat många många gånger. Som mest gick ned 14 kg. Men sen gick jag ju upp de kilona jag tappat plus några till,  så var det varje gång. så det ökade sakta men säkert.

Jag vill inte  skylla på sjukdom och mediciner osv. För jag ahr ett eget ansvar. Men när jag blev sjukare... innan det upptäcktes så ökade jag massa i vikt. gickupp 20kg på mindre än ett år. Jag bara åt och åt,  för det var min lösning på allt.  sen kom det fram att jag var sjuk,och började medicinera... medicinerna sänkte min ämnesomsättning, jag åt lite bättre, men fortsatte öka i vikt.

Jag funderade ofta på operation, men sa aldrig det till någon.bestämde mig att jag mste vara viktstabil eller gå nedåt. under ett år innan jag fick söka. För jag tänkte klarar jag viktstabil,så kan ajg ändå äta på ett sätt som är ok ur viktsynpunkt.

jag skäms över hur jag kunde låta det bli såhär

Det har funnits många ursäkter till att jag får äta onyttigt och idéer kring det.  Här kommer ett axplock

- Om jag går till den affären som ligger längre bort kan jag få köpa ngt gott för då har jag ju faktiskt förbränt lite med.

-Jag ska börja banta på måndag

- Jag är värd det efter en sån tuff dag

- Bättre jag äter istället för att ta till alkohol

- Jag kommer ändå aldrig bli smal

- Bara en sista gång

- Jag suttit med en 5 timmars tenta jag är värd detta.
- jag börjar imorgon

- Bara en liten bit, det gör ingen skillnad

-kroppen kan bara suga åt sig en viss mängd kalorier om dan

-Jag är ju ledsen...ngt måste ajg ju få pigga upp mig med

och massa mer finns det.

Ja... jag har varit överviktig till och från i stortsett hela mitt liv. Eller nja förretsen, tills jag var 5-6år var jag nog normalviktig, men sen ökade det. Mina föräldrar gick viktväktarna ett tag, då gick jag med ned i vikt. Tänk att det faktiskt styrs av vad föräldrarna äter. Alltså jag som barn åt ju samma liksom.

Jag precis som de flesta barn tyckte om godis och redan som liten tjuvåt jag godis ibland. Jag minns en ggn speciellt när jag klev upp på stolen hemma för att at pengar ur min röda plånbok som låg i skåpet och åkte sedan och köpte godis som jag gömde mig bakom ett hus och åt. Minns inte om min bästis var med eller om jag gjorde det ensam.

Jag minns inte vad vi åt när jag avr yngre, men jag ser ju på kort att jag är lite tjockare än de andra och det har sakta men sökert ökat

När jag sedan blev lite äldre(10-12 år) köpte jag godis, kakor och så som jag smög åt. Det var min trygghet och min tröst när allt stormade i mitt liv.
men det är barndomen vi pratar om nu,

Det var aldrig ngn som sa ngt om min vikt förrän jag komtill högstadiet, då påpekade min nya skolsköterska den,

Jag vägrade ofta vara med på gympan, mest för jag skämdes över mig själv.