Det gör mig väldigt ledsen att förstå att du måste må så dåligt själv att du har ett behov att svära och klanka ned på någon annan på en blogg. Det gör mig även ledsen att du mår dåligt när du ser mig. Jag är anonym på denna blogg ännu, det finns mellan 8-10 personer som vet att det är jag och vet vem jag är. Att du dessutom kan semig på stantalar ju för att du bor där jag bor och vet vem jag är. antingen är du en sk vän... eller så har någon läckt att det är jag.  Jag kommer fundera pådet endel.

Hur kan jag med att låta landstinget betala min op??+ ja du... hade jag haft råd hade jag betalt den själv. Samtidigt har vi i sverige rätt till vård när vi ärsjuka. Fetma är en sjukdom.  Med ditt resonemang borde de som föderbarn inte göra det på sjukhus heller, de har med satt sig i situationen, eller de som krockar borde inte få vård, de  valde själv att köra bilen. eller de som bröt benet på skidresan... de åkt ju skidor frivilligt.  det ärhelt patetiskt att tänka på det sätt du gör tycker jag.
Om du kom in på den avdelning jag jobbar kommer jag ge dig samma vård och omvårdnad som vem som helst, varesig du är där pga ngt du orsakat eller inte. Det enda jag ber dig om ärlite RESPEKT! tack. och stör du dig på min blogg, kan du faktiskt sluta läsa.

jag är inte stolt över mig själv, å kunde jag ändra allt skulle jag göra det., Men nu är det som det är

Uscha har ont i magen idag. Legat nedbäddad i sängen större delen av dagen, men har inte sovit utan faktiskt tentapluggat. Men det gått halvbra.
magen är inte glad, vill inte äta idag, tvingat i den lite fil, och skyr, och nu lite lasange, men lasangen tog tvärstopp efter 2 tuggor. 
Dumt äre, Hoppas bättre tills imorgon, såhär kan jag ju inte ha det.

åter till pluggandet....

Detta är för mig en rätt känslig fråga, det ligger mycket skam i det och jag hatar mig själv för jag tillät det bli såhär.
Jag tror att det finns en rad orsaker till detta, att det blev såhär.

Jag skriver i punktform tror jag, har så svårt att få ned det i flytande text... eller så blir det kanske blandat. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Men somjag tidigare har berättat så började min övervikt redan när jag var liten, där var dte inte jag som tillät mig att bli tjock utan mer världen runt mig. men såsmåningom gick det ju över till att vara mitt egna ansvar. Så hur kunde det bli såhär??

- Jag tröst  åt mycket, dagligen
- Jag motionerade för lite. I perioder fick jag för mig att göra ngt så då motionerade jag mer.men det sinade snart ut.
- Jag har saknat kroppsuppfattning. Jag vetat att jag är tjock, och jag ser ju vad vågen har visat på.Men jag ahr ändå  inte haft någon större uppfattning hur illa det är. Det är ofta jag och mamma ex gått på stan och jag sett ngn som är stor och jag fått fråga mamma om jag är som hon eller han. Svaret har varierat iblnad är jag större,ibland ärjag mindre och ibland lika. Jag har haft turen att jag är rätt lång, vilket gör att det blir inte lika mycket boll av mig som det kan bli annars närman är jätte rund.
Men iallfall, iochmed jag inte har ngn direkt kroppsuppfattning så märkte jag inte hur jag bara blev större. Jag skämdes förmig själv som det var.
Och egentligen brydde jag mig inte... för det var ändå kört.  Fast innuti brydde jag mig,  jag var ledsen över mig själv.

Jag tror faktiskt mycket handlar om att jag inte orkade brymig. det var som det var liksom. Ja för dte handlade ju inte om okunskap vad man bör äta och inte. Men jag tröst åt som sagt. Maten blevmitt skydd motvärlden, eller ja mest godiset och sötsakerna.

Sen har jag bantat många många gånger. Som mest gick ned 14 kg. Men sen gick jag ju upp de kilona jag tappat plus några till,  så var det varje gång. så det ökade sakta men säkert.

Jag vill inte  skylla på sjukdom och mediciner osv. För jag ahr ett eget ansvar. Men när jag blev sjukare... innan det upptäcktes så ökade jag massa i vikt. gickupp 20kg på mindre än ett år. Jag bara åt och åt,  för det var min lösning på allt.  sen kom det fram att jag var sjuk,och började medicinera... medicinerna sänkte min ämnesomsättning, jag åt lite bättre, men fortsatte öka i vikt.

Jag funderade ofta på operation, men sa aldrig det till någon.bestämde mig att jag mste vara viktstabil eller gå nedåt. under ett år innan jag fick söka. För jag tänkte klarar jag viktstabil,så kan ajg ändå äta på ett sätt som är ok ur viktsynpunkt.

jag skäms över hur jag kunde låta det bli såhär