För det mesta har jag rört mig på tok för lite. Jag är sån att jag bestämmer mig för att motionera, så funkar det ett tag,men så sinar det ut.

Ibland funderar jag på om det är så att jag går utför hårt i början, vilket leder till att jag tröttnar...

De gångerna jag seriöst börjat motionera mer är de gångerna jag bestämt mig för att gå ned ivikt.  Då har jag tränbat på gymmet, tagit raska prommenader, snabba cykelturer, eller tränat hemma både själv och med wii fit och biggest loser.

Men som  sagt, har det inte hållt så länge utan jag går tillbaka till vanliga lata jag. Jag ahr aldrig hållit på med någon idrott eller så på fritiden

Jaha ni... då var det dag för dagens blogginlägg.

Undrar om de menar förhållandet till mat nu eller  förut. Kanske menar de både och...??

Jag har inte haft ett sunt förhållande till mat. Jag har missbrukat maten, inte bara använt den till att få min dagliga näring utan även som tröst, straff , ångesthantering, belöning  osv
Jag har pendlat mellan att äta massa och inte äta alls. Har periodvis använd maten som ett kontrollsätt. Men jag ahr så ofta tappat kontrollen med.

Som  jag skrivet innan har jag tröstätit mycketförut. Men har även använtmaten som straff. att gör jag inte visa saker får jag inte äta, Jag har hanterat min ångest genom att äta, men även ätit när jag vill belöna.
Nu menar jag bara mat, inte godis och så. (för dte kommer nog imorgon om jag minns rätt)

idagsläget har jag ett förbättrat förhållningssätt till mat,  men åker ibland in på de gamla banorna, men helt klart bättre,  väldigt mycket bättre,

fast jag ser maten som ett onödigt ont, man måste ju äta. Fast jag äter det jag behöver och lite till =)

ja jag vet inte vad mer jag ska säga.  Ni måste ju tycka att jag är helt knas av alla mina inlägg

När vi pratar självkänsla antar jag vi menar min uppfattning om mig själv oche den jag är. Alltså inte det jag presterar.

Detta med självkänsla är klurigt, och för mig har det nog pendlat endel. Mest har jag haft en dålig självkänsla, men ibland kommer ljuspunkter då jag tycker att jag ändå är rätt okej.

Fast mesta dels har jag inte tyckt om mig själv. Jag har skämts mycket över den jag är. Sett mig själv som en sämre människa osv. Det gör jag fortfarande, men inte i samma utsträckning som för några år sedan.

Jag blandar lätt ihop självkänsla och självförtroende.

Min vikt har gjort att jag sett på mig själv som en sämre människa. Fast jag ser inte andra överviktiga som sämre människor.
Och lite andra grejer i livet som gjort mig till en människa med lite halvkass självkänsla,  som jag inte skriver på en blogg. Nog för att jag lämnar utmig själv här, men det finns vissa gränser.

Detta är för mig en rätt känslig fråga, det ligger mycket skam i det och jag hatar mig själv för jag tillät det bli såhär.
Jag tror att det finns en rad orsaker till detta, att det blev såhär.

Jag skriver i punktform tror jag, har så svårt att få ned det i flytande text... eller så blir det kanske blandat. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Men somjag tidigare har berättat så började min övervikt redan när jag var liten, där var dte inte jag som tillät mig att bli tjock utan mer världen runt mig. men såsmåningom gick det ju över till att vara mitt egna ansvar. Så hur kunde det bli såhär??

- Jag tröst  åt mycket, dagligen
- Jag motionerade för lite. I perioder fick jag för mig att göra ngt så då motionerade jag mer.men det sinade snart ut.
- Jag har saknat kroppsuppfattning. Jag vetat att jag är tjock, och jag ser ju vad vågen har visat på.Men jag ahr ändå  inte haft någon större uppfattning hur illa det är. Det är ofta jag och mamma ex gått på stan och jag sett ngn som är stor och jag fått fråga mamma om jag är som hon eller han. Svaret har varierat iblnad är jag större,ibland ärjag mindre och ibland lika. Jag har haft turen att jag är rätt lång, vilket gör att det blir inte lika mycket boll av mig som det kan bli annars närman är jätte rund.
Men iallfall, iochmed jag inte har ngn direkt kroppsuppfattning så märkte jag inte hur jag bara blev större. Jag skämdes förmig själv som det var.
Och egentligen brydde jag mig inte... för det var ändå kört.  Fast innuti brydde jag mig,  jag var ledsen över mig själv.

Jag tror faktiskt mycket handlar om att jag inte orkade brymig. det var som det var liksom. Ja för dte handlade ju inte om okunskap vad man bör äta och inte. Men jag tröst åt som sagt. Maten blevmitt skydd motvärlden, eller ja mest godiset och sötsakerna.

Sen har jag bantat många många gånger. Som mest gick ned 14 kg. Men sen gick jag ju upp de kilona jag tappat plus några till,  så var det varje gång. så det ökade sakta men säkert.

Jag vill inte  skylla på sjukdom och mediciner osv. För jag ahr ett eget ansvar. Men när jag blev sjukare... innan det upptäcktes så ökade jag massa i vikt. gickupp 20kg på mindre än ett år. Jag bara åt och åt,  för det var min lösning på allt.  sen kom det fram att jag var sjuk,och började medicinera... medicinerna sänkte min ämnesomsättning, jag åt lite bättre, men fortsatte öka i vikt.

Jag funderade ofta på operation, men sa aldrig det till någon.bestämde mig att jag mste vara viktstabil eller gå nedåt. under ett år innan jag fick söka. För jag tänkte klarar jag viktstabil,så kan ajg ändå äta på ett sätt som är ok ur viktsynpunkt.

jag skäms över hur jag kunde låta det bli såhär

Det har funnits många ursäkter till att jag får äta onyttigt och idéer kring det.  Här kommer ett axplock

- Om jag går till den affären som ligger längre bort kan jag få köpa ngt gott för då har jag ju faktiskt förbränt lite med.

-Jag ska börja banta på måndag

- Jag är värd det efter en sån tuff dag

- Bättre jag äter istället för att ta till alkohol

- Jag kommer ändå aldrig bli smal

- Bara en sista gång

- Jag suttit med en 5 timmars tenta jag är värd detta.
- jag börjar imorgon

- Bara en liten bit, det gör ingen skillnad

-kroppen kan bara suga åt sig en viss mängd kalorier om dan

-Jag är ju ledsen...ngt måste ajg ju få pigga upp mig med

och massa mer finns det.

Ja... jag har varit överviktig till och från i stortsett hela mitt liv. Eller nja förretsen, tills jag var 5-6år var jag nog normalviktig, men sen ökade det. Mina föräldrar gick viktväktarna ett tag, då gick jag med ned i vikt. Tänk att det faktiskt styrs av vad föräldrarna äter. Alltså jag som barn åt ju samma liksom.

Jag precis som de flesta barn tyckte om godis och redan som liten tjuvåt jag godis ibland. Jag minns en ggn speciellt när jag klev upp på stolen hemma för att at pengar ur min röda plånbok som låg i skåpet och åkte sedan och köpte godis som jag gömde mig bakom ett hus och åt. Minns inte om min bästis var med eller om jag gjorde det ensam.

Jag minns inte vad vi åt när jag avr yngre, men jag ser ju på kort att jag är lite tjockare än de andra och det har sakta men sökert ökat

När jag sedan blev lite äldre(10-12 år) köpte jag godis, kakor och så som jag smög åt. Det var min trygghet och min tröst när allt stormade i mitt liv.
men det är barndomen vi pratar om nu,

Det var aldrig ngn som sa ngt om min vikt förrän jag komtill högstadiet, då påpekade min nya skolsköterska den,

Jag vägrade ofta vara med på gympan, mest för jag skämdes över mig själv.

Detta är ju  en grymt stor fråga. Undrar om jag egentligen har något fullkomligt svar??

Jag är en 27 årig tjej, som  bor i en etta ihop med mina katter. Pluggar till sjuksköterska. Min familj borlångt här ifrån. Jag har inga riktiga syskon. Men min mammas sambo har 2 barn, var av den ena ser jag lite som min syster.

Men vem är jag??
- En människa vars humör pendlar väldigt. Från glad till ledsen till glad igen

- Impulsiv, jag gör mycket ogenomtänkta saker, men det förgyller ju bara tillvaron =)

- Gastric opererad

- Ser mig själv som ganska snäll.... fast jag kan vara en riktig ragata med när jag har en dålig dag

- Bryr mig om andra.

- Gillar att umgås med folk.... ibland tom lite översocial

- Lever mycket i mina fyrkanter.  Ibland går det jätte bra att rubba dem, ibalnd blir det en mindre katastrof om de rubbas.
- Snart färdig sjuksköterska

- Älskar djur

- Skulle vilja hjälpa alla i hela världen.... men ja vet det inte går

Om man istället ska se frågan ur ett viktperspektiv, som jag tror är tanken med den så
- Överviktig... Jag har fortfarande BMI fetma

- Jag skäms över min vikt och kropp och undviker att träffa massa folk jag inte känner

- Jag är klumpig

- Jag väger idag 30 kg mindre än när jag började min viktresa och 34 kg mindre än min maxvikt

- Min självkänsla är inte på topp, men har blivet bättre med kilona som rasar

- Det finns mycket jag skulle vilja göra, men min vikt hämmar mig,  både rent kroppsligt men även psykiskt

- Jag hatar att köpa kläder, för inget passar

- Jag jämför ofta mig själv med en elefant unge

Ja det finns nog mer att skriva,men just nu kommer jag inte på mer

Kollade runt på lite bloggar och fann denna lista på Jennifersblogg (http://gastricbypassop.wordpress.com ) Så jag lånar den lite =)  Jag ahr alltid tänkt att sånnadär blogglistor som cirkulerar är inte min grej, men nu hitta jag denna och visst jag har tänkt och analyserat alla grejer innan,men  bloggen ska ju handla om mig och min vikt och viktresa först och främst, så jaaa... varför inte testa. Första inlägget blir troligen senare ikväll när jag städat och adventspyntat färdigt här hemma.

Dag 1: Vem är jag?
Dag 2: Min barndom ur ett viktperspektiv
Dag 3: Mina ”ursäkter”
Dag 4: Hur tillät jag mig bli så här stor?
Dag 5: Min självkänsla
Dag 6: Mitt förhållande till mat
Dag 7: Mitt förhållande till godis/snacks
Dag 8: Motion tidigare i livet
Dag 9: Motion idag
Dag 10: Mina försök till viktnedgång
Dag 11: Människor som har hjälpt
Dag 12: Människor som har stjälpt
Dag 13: Sjukdomar kopplade med övervikten
Dag 14: 10 saker du inte visste om mig
Dag 15: Mina mål
Dag 16: Min metod
Dag 17: Mina förebilder
Dag 18: Hur jag hanterar motgångar
Dag 19: Lycka
Dag 20: Kläder
Dag 21: Drömmar
Dag 22: Vad jag saknar
Dag 23: Det här är jag bra på
Dag 24: Rädslor
Dag 25: Belöningar
Dag 26: Bloggar jag läser
Dag 27: Ett recept
Dag 28: Ätstörningar
Dag 29: Det här är jag stolt över
Dag 30: Min framtid