Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag  tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då  såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer  iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med  fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon  hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och  hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig  och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon  springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot  trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med  tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det  som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag  började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag  visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag  sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande  barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån  som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga  ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles  för sent

Idag är en dag jag tydligen ångrar mycket av mitt liv och mina val i livet  *suck*

just nu ångrar jag min operation så grymt mycket... Jag har ont i magen, jag är trött, mår illa, går inte ned i vikt som jag önskar. kan inte äta vad jag vill.  Är så sjuktsugen på hembakat mjukt bröd, men det går inte.  Och ett stort glas kall cola. men de får inte heller, kan inte ens dricka en klunk cola utan att få ont i magen.

Dessutom är jag så jäklans lessen idag, å det gör inget bättre, verkligen inte. Kännermig ensammast å sämst i världen,  även om verkligheten inte ärden

Livet, iallfall mitt liv kryllar av motgångar. Hur jag hanterar dem är olika.
Endel motgångar  bara jag accepterar och går vidare i livet,andra motgångar gräver jag ner mig mer i.
fast jag tycker att jag de senaste halvåret har blivet bättre på att inte gr'va ned mig utan hitta lösningar på de problem som uppstår.

Förr hanterade jag mina motgångar väldigt destruktivt. Det låg i min natur då eller vad man ska säga. Nu försöker jag mer hantera dem genom att ta hand om mig själv.

Ex: om jag inte klarar en tenta. Förrut: grävdened mig totalt, flydde från känslorna med tabletter å rakblad.  Nu: blir så klart ledsen, men tar hand omden känslan genom att ta hand om mig själv,  laga en god middag, se en mysig film, köpangt jag vill ha osv.

Är det motgångar det finns lösningar på försöker jag hitta dem, eller be om hjälp att komma ur motgången

Är det något jag inte lyckasmed försöker jag ändå intala mig själv att jag är bra ändåatt mitt värde inte sitter i detta. fast det ärlättare sagt än gjort att tänka så